Visst, jag är extra känslig nu eftersom jag, Jeroen och Hugo varit sjuka i omgångar i 3 veckor nu. Jag fick magsjuka i onsdags och har egentligen inte kunnat äta normalt förrän idag och bara det blir man orkeslös av. Lägg därtill att jag inte sovit en hel natt på 13-15 månader, vaknat i genomsnitt 3-4 gånger per natt, fått hålla mig vaken en timme eller två (eller fler) åtminstone en natt varje vecka, lagt en massa energi på att få Hugo att somna även dagtid osv osv osv. Dessutom har Hugo haft en kris nu i ett par veckor. Han vill klara av att göra allting själv och blir jättearg och ledsen när han inte får göra som han vill och skriker, gråter och gnäller.
ENERGIDEPÅN SOM INTE EXSISTERADE STÅR PÅ MINUS NU!!! Därför måste jag skriva av mig rejält.
De flesta VET att det är jobbigt att vara småbarnsförälder. De flesta har också förutfattade meningar om hur man skall sköta ett barn och hur allt skall vara och hur det skall fungera. Det hade jag också innan Hugo kom. Jag skulle få det där perfekta barnet som sover själv i sin egen säng från första början. Han skulle inte få kolik. Jag skulle amma i max 6 månader. Jag skulle åka iväg och träna eller träffa kompisar minst en gång i veckan. Inga problem - bara att pumpa mjölk och lämna i kylen för Jeroen att värma och mata med om Hugo skulle bli hungrig.
Det blev pannkaka av alltihop. Kolik i över ett halvår, mjölkallergi, tar inte napp, tar inte flaska, vill inte sova i egen säng, vaknar många gånger per natt - behöver jag fortsätta?
Det tog 7 månader innan jag insåg att det var bara att gilla läget. De där 7 månaderna var jättejobbiga! Men tack vare söta Gunilla på BVC insåg jag att "nu är det så här det är" och så bestämde jag mig bara för att anspassa mig efter Hugos behov mycket mer än jag gjort innan och det gjorde all skillnad i världen. Jag fullkomligt struntade i andras åsikter och tankar om vad som är rätt och vad som är fel. Ett par månader senare hade Hugo dessutom en jättebra period där han var glad och härlig hela dagarna. Detta och att min älskade älskade Jeroen började ta Hugo på mornarna (dvs kl 4-5 då Hugo normalt vaknar) så att jag fick ligga kvar i sängen en extra timme eller två gjorde att livet kändes bra mycket lättare. Jag kunde vara vaken till kl 21-22 iställer för att behöva gå och lägga mig kl 19-20 på kvällarna. Ganska normalt, eller hur?
Nu är Hugo 1 år och
JA, han sover fortfarande hos mig/oss i sängen på natten - TRO MIG, jag har försökt upprepade gånger att lägga honom i hans egen säng men det slutar alltid med katastrof och efter ett par timmars försök är både han och jag urvridna trasor och han fortsätter skrika trots att han är totalt utmattad. Somnar han så är det för bara för att vakna 2 minuter senare och börja skrika igen. Bara att inse. Han är fortfarande inte redo för det! Ni får säga vad ni vill. Jag svarar med att jag tycker att samhället är sjukt som anser att alla barn skall sova själva och accepterar metoder som 5-minutersmetoden som universallösning. Det passar inte alla barn. Grattis till er som fått den att fungera!
JA, han vaknar flera gånger per natt OCH JA, jag ammar honom på natten. TRO MIG, vi har försökt många gånger att låta bli att amma - förmodligen mest för att allmänheten tycker att det är "fel" att fortsätta amma barn så länge och att "barn som ammas på natten och som sover nära sin mamma vaknar oftare på natten än barn som sover i egen säng och inte ammas". Pfff. Frågan är vem som kom först - hönan eller ägget? Vaknar barn oftare för att de sover nära sin mamma och ammas på natten, eller är det kanske så att man som förälder väljer att låta sitt barn sova nära för att man skall få åtminstone några timmars sömn på natten? Jag tror mig ha svaret. Jag skulle för allt i världen vilja att Hugo sov själv och i egen säng, men jag står inte ut med att natt efter natt vyssja en panikskrikande unge som inte kan somna. Grattis till er som har barn som t ex lyckas sluta med välling på natten efter 2-3 nätter! Jag avundas er! Men jag får helt enkelt anpassa mig efter situationen och jag hade önskat att ni inte tyckte att det var så konstigt.
JA, jag stannar hemma på kvällarna istället för att träna eller träffa kompisar. TRO MIG, jag har ingen energi! Jag behöver minsta lilla sekund jag får över till att andas och samla ihop mig själv. Och dessutom - det är inget roligt att vara hemmifrån när man vet att Hugo är hemma och skriker. Vi har provat det där... Jeroen har ju ingen chans att tillfredsställa några mjölkbehov eftersom Hugo inte tar flaska.Vi närmar oss nog dagen då vi kan vänja av Hugo med amning och stå ut med att vaggas till sömns istället. Men samtidigt ställer jag mig frågan om vi vinner något på det? Har hört flera barn som vaknat flera gånger per natt till de varit över två år. Och vad är lättast - att amma i 5-10 min och själv somna gott under tiden, eller att gå omkring och vyssja i en timme och själv vakna till ordentligt under tiden???
För att stålsätta mig mot det västerländska samhällets syn på mamma-barnrelation så försöker jag ofta påminna mig själv om hur det fungerar i andra kulturer. Mödrar som bär på sina barn hela dagarna så att de får känna närhet och trygghet den första tiden av sitt liv. Barn som delar säng med sin mor eller äldre syskon i flera år. Jag tror på ett sådant sätt att leva nära varandra. Men det krockar med vår syn på barnuppfostran och förmodligen också vår envisa strävan efter den s k "jämlikheten" som jag tycker feltolkas och missbrukas i många sammanhang. Jag hamnar ofta i tanken att "i t ex USA lämnas många barn bort redan vid 6 veckors ålder för att mamman skall börja arbeta igen - hur mår dessa barn och får det några konsekvenser att mamma-barnrelationen störs så tidigt?".
Ja, det blev en hel del det där. Så här går jag omkring och tänker för att orka med dagarna. Säkert är det många fler än man vet om som har liknande problem. Men de allra flesta nuvarande småbarnsföräldrar jag kommit i kontakt med pratar bara om hur bra allting fungerar. Blä! Jag önskar att fler delade med sig av det eländiga också så att man slapp tro att man var ensam i världen om att ha det jobbigt. Jag vet ju att det inte är så.
Snart dags att lägga sig i sängen. Blir säkert en hel del uppvaknanden och spyor att torka och lakan att byta inatt. Sov gott!
Hugo har verkligen en bra vecka. Imorse tog han (och därmed även vi) sovmorgon till kl 6.32!!! Underbart! Min söta stora pojke!
